Hitills har min graviditet gått bra, spytt två gånger annars har jag knappt känt av det. 3 oktober var det dags för rutin ultraljudet, jag var väldigt spänd och nervös pågrund av att jag varit på akuten två veckor tidigare. Jag kom in i rummet och la mig på britsen och drog upp tröjan. Jag blev bemött på ett bra sett av en trevlig kvinna som började undersöka min bebis. Helt ofattbart var det att se på riktigt! Hon sprattlade och rörde sig och allt var precis som det skulle och hon växte i takt. En så otrolig lättnad, och ja det var en liten flicka(visste det)! Blev så glad över att allting såg bra ut. Dock så slog hjärtat fortfarande lite långsamt så en doktor skulle få undersöka min prinsessa lite senare under dagen. Jag blir rädd och orolig och det märker hon av, hon säger att jag inte behöver oroa mig för hjärtat arbetade som det skulle och allt var normalt och att doktorn bara skulle kolla lite extra.
Jag gick en sväng på stan med sofie i väntan på att få komma tillbaka, samma sak här, tre doktorer kollar på min bebis hjärta och allt är bara normalt och nu slår det i 103 slag per minut. Fortfarande för långsamt då det ska slå mellan 120-150 slag per minut. Doktorn förklarar för mig att han ska ringa ett samtal, jag börjar oroa mig och gråten kommer. Är det något fel på henne? Vad kan det vara? Jag ställde frågor men ingen kunde svara och det var det jobbigaste att inte veta vad som hände/skulle hända eller kunde hända. Jag struntade i allt annat och tänkte bara på min dotter, i den här sekunden bestämde jag mig för att kämpa, hon ska få se världen och allt ska bli bra. Det måste det bli.
Han kommer tillbaka och berättar att han skickat en remiss till Astrid lindgrens barnsjukhus, jag undrar varför? Allt såg bra ut?..En speciallist ska undersöka min dotters hjärta och jag fick tid två dagar efter. Fanns inte så mycket att säga eller göra kände jag i den stunden, bara acceptera läget, vara stark och hoppas på ett under. Under måndagskvällen och hela tisdagen funderade jag på vad det skulle kunna vara, jag försökte underlätta genom att inte ligga på rygg så att hjärtslagen skulle börja pulsera snabbare. Mamma tvingade mig äta massor av extra nyttigheter och drog ut mig på snabba promenader i skogen.
Idag var det onsdag, jag och Franziska åkte in till fosterkardiologi på Astrid lindgren, namnet lät läskigt men jag försökte att inte vara oroad, så min prinsessa skulle bli orolig. Jag drack liter med iskallt vatten för att väcka henne och sen blev jag inkallad av en sjuksköterska som berättade vad som skulle hända. Jag kände mig redan lugnare för hon var så snäll och förstående, 10 minuter senare kom min doktor och en till tjej som hette Felicia minns jag, också en doktor. Jag fick lägga mig på britsen och dra upp tröjan, jag hade fått veta innan att han skulle kolla på hjärtat under en längre tid och koncentrera sig och sedan skulle han förklara för mig. Jag låg där snällt och kollade på min lilla ängel, lite jobbigt var det att dom var tysta eller pratade på deras "doktor språk" men jag kände mig ändå ganska säker. Efter en stund började han förklar hur ett normalt hjärta såg ut och ritade upp ett, hur det fungerade och visa en massa färger som var blod som pulserade upp och ner och knutar som gav elektriska stötar, kammare som öppnades och stängdes osv. Jag väntade hela tiden på att han skulle säga och så här ser ditt barns hjärta ut..Men min prinsessas hjärta är precis som det ska, allt är i sin storlek och det finns ingen "block". Vilken lättnad, det ända är att det slår lite långsammare än ett vanligt hjärta, men idag var det uppe i 108 slag per minut. Jag fick ligga meg ekg och lyssna på mitt eget hjärta och sen stack sjuksköterskan mig i armen för att utesluta att jag bildade antikroppar. Allting såg bra ut hitills, och doktorerna förklarade igen för mig att fortsätter det så här så är det ingen fara för varken fostret eller barnet. Han vill hålla koll på hjärtat så jag ska på återbesök den 9 november, om 5 veckor. Går det åt fel håll och blir sämre, så kan vissa saker som t ex förlossningen påverkas och bebisen. Men det ska jag inte tänka på nu, det ser ljust ut och vi får hoppas att det blir bättre och bättre för var dag som går. Min lilla ängel är en kämpe, om du bara visste hur stolt jag är över dig min sessa. Du är så duktig ♥