In till förlossningen

Godmorgon! Tänkte att nu passar det med en liten uppdatering. Igår var vi hos barnmorskan, och hjärtljuden på bebisen hade sjunkit igen. Så hon föreslog att vi skulle åka till förlossningen för en extra kontroll för att kolla så allt var bra, hon ringde till karolinska och det sedan åkte vi in. Jag, Victor och Franziska. Väl där fick jag ligga i ett undersökningsrum med ctg på i en timme ungefär för att mäta bebisens hjärtljud. Det var lite obehagligt att höra och se hela tiden, hennes hjärljud låg runt 100 bara, så det var väldigt lågt och det gjorde mig orolig och rädd så mina hjärtljud var uppe i 105 ett tag. Sen gick mina ner till 80 och hennes upp till 120 och så höll de på fram och tillbaka. Ibland tappade den kontakten också och det var riktigt otäckt. Vi var på förlossningen i 6 timmar sedan fick vi åka hem för att allting såg bra ut bara att hjärtljuden var lite låga men de såg inga konstigheter alls så vi åkte hem. Skulle bli uppringd idag av spec mödravården men det lär inte behövas längre ;)

Godmorgon

Skönt att gå upp vid 7 i morse! Men vad gör man inte för sin pojke, har iaf druckit te och ätit lite frukost och känner mig mycket bättre än de två dagar som varit. Att ha halsbränna, plus ont i ryggen, ont i magen OCH få en förkylning och illamående på det..de är ingenting ni borde prova, inte roligt alls.

I förrgår fick jag min journal från KS barnsjukhus angående mina tidigare besök hos hjärtspecialisten för att kolla på bebisens speciella hjärta. Jag ska ha med mig pappret jag fick bland min och bebisens blodgrupp och de andra man har i "förlossningsmappen" när det är dax
Allting ser fortfarande normalt ut med bebbens hjärta, de har inte hittat några som helst fel bara att det slår lite långsammare än vad de skulle ha gjort. Jag oroar mig inte över det här längre då Victors hjärta också är lite "ovanligt" om men gemför med mitt. Känns som en doktor sa, vissa är långa, korta, smala, tjocka. Samma sak med hennes hjärta, hon har så och det är rätt för henne!
Kollade lite snabbt igenom gamla inläggen om när jag var jätteoroad och rädd för att jag trodde att det var något fel på henne och gjorde alla ultraljuden. Hjärtat slår i 115 nu iaf och har gjort de på de senaste besöken hos bm, så det är aldrig under 100 längre och en gång var det 128. Hon sparkar och rör sig mycket och det råder ingen tvivel på att hon mår bra där inne! Min lilla kämpe är så duktig och jag är så stolt man bara kan bli!!!
Men man blir ändå lite orolig inför förlossningen och efteråt. Hon ska utredas efter födseln och se så att allt verkligen är hela normalt, vill inte tänka tanken på något annat eller att direkt när hon föds så tas hon ifrån mig och de springer iväg med henne. Jag har en känsla över att allting kommer gå hur bra som helst och det är de man får hoppas på. Jag är också väldigt glad för att barnmorskorna, doktorerna har så bra koll på läget och ändå ska följa upp hennes hjärta och bryr sig, känns otroligt skönt med stöd osv. Fantastiskt att man också har en mamma som är värd guld och bryr sig, hjälper mig och finns här hela tiden.

Vädret å andra sidan är ytterst mörkt och tråkigt idag, regnar och ser kallt ut som tusan. Jag börjar verkligen undra vad som händer där uppe nu då vi ena dagen har minusgrader med snö, andra plusgrader med vårsol och tredje (som denna) runt nollgradigt och regn. Känner för att stanna inne hela dagen lång och bara ligga i sängen med filmer. Vi får väll se vart dagen för mig, har ingenting alls planerat idag.


Du är så duktig min lilla ängel

Hitills har min graviditet gått bra, spytt två gånger annars har jag knappt känt av det. 3 oktober var det dags för rutin ultraljudet, jag var väldigt spänd och nervös pågrund av att jag varit på akuten två veckor tidigare. Jag kom in i rummet och la mig på britsen och drog upp tröjan. Jag blev bemött på ett bra sett av en trevlig kvinna som började undersöka min bebis. Helt ofattbart var det att se på riktigt! Hon sprattlade och rörde sig och allt var precis som det skulle och hon växte i takt. En så otrolig lättnad, och ja det var en liten flicka(visste det)! Blev så glad över att allting såg bra ut. Dock så slog hjärtat fortfarande lite långsamt så en doktor skulle få undersöka min prinsessa lite senare under dagen. Jag blir rädd och orolig och det märker hon av, hon säger att jag inte behöver oroa mig för hjärtat arbetade som det skulle och allt var normalt och att doktorn bara skulle kolla lite extra.
Jag gick en sväng på stan med sofie i väntan på att få komma tillbaka, samma sak här, tre doktorer kollar på min bebis hjärta och allt är bara normalt och nu slår det i 103 slag per minut. Fortfarande för långsamt då det ska slå mellan 120-150 slag per minut. Doktorn förklarar för mig att han ska ringa ett samtal, jag börjar oroa mig och gråten kommer. Är det något fel på henne? Vad kan det vara? Jag ställde frågor men ingen kunde svara och det var det jobbigaste att inte veta vad som hände/skulle hända eller kunde hända. Jag struntade i allt annat och tänkte bara på min dotter, i den här sekunden bestämde jag mig för att kämpa, hon ska få se världen och allt ska bli bra. Det måste det bli.
Han kommer tillbaka och berättar att han skickat en remiss till Astrid lindgrens barnsjukhus, jag undrar varför? Allt såg bra ut?..En speciallist ska undersöka min dotters hjärta och jag fick tid två dagar efter. Fanns inte så mycket att säga eller göra kände jag i den stunden, bara acceptera läget, vara stark och hoppas på ett under. Under måndagskvällen och hela tisdagen funderade jag på vad det skulle kunna vara, jag försökte underlätta genom att inte ligga på rygg så att hjärtslagen skulle börja pulsera snabbare. Mamma tvingade mig äta massor av extra nyttigheter och drog ut mig på snabba promenader i skogen.
Idag var det onsdag, jag och Franziska åkte in till fosterkardiologi på Astrid lindgren, namnet lät läskigt men jag försökte att inte vara oroad, så min prinsessa skulle bli orolig. Jag drack liter med iskallt vatten för att väcka henne och sen blev jag inkallad av en sjuksköterska som berättade vad som skulle hända. Jag kände mig redan lugnare för hon var så snäll och förstående, 10 minuter senare kom min doktor och en till tjej som hette Felicia minns jag, också en doktor. Jag fick lägga mig på britsen och dra upp tröjan, jag hade fått veta innan att han skulle kolla på hjärtat under en längre tid och koncentrera sig och sedan skulle han förklara för mig. Jag låg där snällt och kollade på min lilla ängel, lite jobbigt var det att dom var tysta eller pratade på deras "doktor språk" men jag kände mig ändå ganska säker. Efter en stund började han förklar hur ett normalt hjärta såg ut och ritade upp ett, hur det fungerade och visa en massa färger som var blod som pulserade upp och ner och knutar som gav elektriska stötar, kammare som öppnades och stängdes osv. Jag väntade hela tiden på att han skulle säga och så här ser ditt barns hjärta ut..Men min prinsessas hjärta är precis som det ska, allt är i sin storlek och det finns ingen "block". Vilken lättnad, det ända är att det slår lite långsammare än ett vanligt hjärta, men idag var det uppe i 108 slag per minut. Jag fick ligga meg ekg och lyssna på mitt eget hjärta och sen stack sjuksköterskan mig i armen för att utesluta att jag bildade antikroppar. Allting såg bra ut hitills, och doktorerna förklarade igen för mig att fortsätter det så här så är det ingen fara för varken fostret eller barnet. Han vill hålla koll på hjärtat så jag ska på återbesök den 9 november, om 5 veckor. Går det åt fel håll och blir sämre, så kan vissa saker som t ex förlossningen påverkas och bebisen. Men det ska jag inte tänka på nu, det ser ljust ut och vi får hoppas att det blir bättre och bättre för var dag som går. Min lilla ängel är en kämpe, om du bara visste hur stolt jag är över dig min sessa. Du är så duktig 


Det som inte får hända

Satt på bussen igår påväg hem och kände mig så himla lycklig, jag är glad att jag är just jag och allt kändes perfekt i det ögonblicket. Idag eller igår blir det nu, fredag den 16 september var jag hos barnmorskan. Kom dit ungefär vid 3 tiden och vi pratade en massor och hon tyckte det gick otroligt bra för mig, med flytt och pengar och allt som måste fixas inför det nya livet som snart kommer. Mina värden var bra och blobtrycket osv, och tillsist skulle vi lyssna på bebisen. Detta hade jag längtat till, låg där och hon försökta hitta hjärtljuden men det fanns inga, sen tycktes hon hitta något som slog 100 slag i minuten. Ett fosterhjärta ska slå ungefär 140 i minuten. Jag började bli lite smått orolig men hon sa till mig att det nog inte var någon fara. Hon bad mig gå ut i i "väntrummet" och vara där i 25 minuter och gå runt lite och sen skulle vi prova igen och hitta bebisen.
Nu började jag känna mig orolig, ringde mamma, ringde sofie som kom springades på 5 minuter. Dessa 25 minuter av väntan och oro var det längsta i mitt liv. Kändes som det gått flera timmar innan jag fick komma in på rummet igen. Hon provade men kunde fortfarande inte hitta bebisens hjärtljud. Nu kom tårarna, all oro, chock, ilska, rädsla. Jag förstod ingenting av vad hon menade. Jag skulle åka till akuten på danderydssjukhus, jag och sofie väntar på eldin som hämtar oss med bil. Resan dit var extra lång idag, jag skakade och kallsvettades, mådde illa, ja min känsla kunde inte beskrivas. Ville bara dö i det ögonblicket, min lilla ängel. Jag var så orolig! Det går verkligen inte att beskriva hur jag kände dessa minuter/timmar. Ingenting fick ha hänt. Jag kände med en gång jag klarar inte av att förlora mitt barn. Ringde victor och han skulle komma till danderyd. När vi kom dit fick jag ta en nummerlapp, sätta mig ner, vänta, komma in till en barnmorska. Skulle försöka berätta men tårarna kom och jag blev yr så sofie fick prata med henne/honom/dom, var inte medveten om vad som hände så minns ingenting faktiskt.
Sedan var det bara att vänta. Vi skulle få träffa doktorn, det kunde ta 2-7 timmar innan det var vår tur. Ni kan ju själva förstå hur väntetiden var, en mardröm. Sen var det min tur, ville och ville samtidigt inte. Jag ville inte se min ängel om inte allting var som det skulle. Ville inte få ett besked som jag inte ville ha. Jag förklarade hur rädd och ledsen jag var samtidigt som jag grät och la mig på sängen.
Tänkte ingenting och kände mig helt hjälplös, sen plötsligt visades det en bebis på skärmen. Den rörde sig!!!!!!!!!!!!!!!!!!. Jag skrek av lycka och glädje, klumpen i magen lättade direkt. Doktorn sa att så långt hon kunde se var allting bra och hjärtat slog. Jag svävade på moln!..Min lilla ängel skrämde mig ordentligt, nu får jag bara tänka positivt, ska tillbaka på måndag och kolla igen och då ska vi försöka hitta hjärtljuden. Hoppas de slår snabbare den här gången! Nu ska jag sova, har varit en riktigt riktigt jobbig dag. Min lilla ängel där inne är en kämpe. Mamma älskar dig så obeskrivligt och jag är stolt över dig, ska aldrig sluta kämpa för dig. Nu hoppas jag att helgen går fort så jag får se igen och att allt är bra på måndag. Det måste vara bra!
Godnatt och tack till alla underbara som fanns där idag, ni är guldvärda.

Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
Vinn presentkort, helt gratis! - www.vinnpresentkort.nu